SVENSK FÖRENING I ÅGGELBY

 

Startsidan    Tillbaka till historiken   

 

 


Historik om föreningen

 


Texterna nedan är tagna ur historiken som publicerades till 75-årsdagen 1984.
Vi har tillfogat några bilder som anknytet till texterna men som inte fanns medtagna i själva historiken.
 

Svensk Förening i Åggelby

Redogörelse över Svensk Förenings i Åggelby verksamhet 1909 – 1934

Enär föreningen ej är i tillfälle, att såsom ämnat var på denna 25-åriga bemärkelsedag i tryck utdela en historik över sin mångsidiga för orten och i synnerhet dess svenska befolkning i flera avseenden nyttiga verksamhet, har föreningen beslutat att vid dagens fest lämna endast en kort redogörelse över det arbete densamma utfört och samtidigt även meddela, att det är föreningens avsikt inom närmaste framtid låta trycka den redan utarbetade historiken och distribuera densamma till samtliga nuvarande och f.d. medlemmar samt till övriga till denna fest inbjudna ärade gäster.

Av det följande torde framgå huru Svensk Förenings i Åggelby verksamhet under de förflutna 25 åren i huvudsak gestaltat sig.

Föreningens uppkomst och syftemål

Sedan ortens svenskar insett behovet av svensk samling, sammankommo ett 60-tal för saken intresserade personer å ”Pensionatet” i Åggelby den 22 januari 1908 för att diskutera väckt förslag om stiftandet av en förening för tillvaratagande av svenskfolkets på orten och närmaste omnejd kulturella behov. Efter en synnerligen livlig diskussion beslöts enhälligt att bilda en förening med ändamål att motarbeta det redan då på orten påbörjade förfinskningsarbetet, ävensom att söka väcka och hålla intresset för folkbildningen samt ortens kommunala och sociala framåtskridande vaket.

Efter det en å sagda möte utsedd kommitté uppgjort förslag till stadgar för föreningen, ägde ett nytt talrikt besökt möte rum den 20 påföljande februari, varvid förslaget godkändes och åt kommittén överlämnades att för föreningens namn av ”Svensk Odling i Åggelby” söka stadfästelse av stadgarna. Kommittén befullmäktigades därjämte att tillsvidare fungera som interimsstyrelse.

Enär länets guvernör ej ansåg sig kunna godkänna stadgarna med mindre än att en ändring bleve vidtagen i den paragraf, som handlade om föreningens syftemål och som möjligen kunde anses vara riktad mot i landet vistande ryssar, hölls ett nytt möte den 15 februari 1909, varvid ett hundratal medlemmar voro närvarande. Sedan ändring gjorts i förenämnda paragraf och föreningens tidigare antagna namn ”Svensk Odling i Åggelby” ändrats till ”Svensk Förening i Åggelby”, bemyndigades interimsstyrelsen att ånyo ansöka om stadfästelse.

Denna gång fann guvernören ej anledning till anmärkning, utan fastställde stadgarna den 18 mars 1909, d.v.s. i dag för 25 år tillbaka. Detta glädjande meddelande delgavs föreningens medlemmar å ett till den 29 därpåföljande april sammankallat möte, vilket var lika talrikt besökt som de föregående och varvid ett med föredrag, sång, deklamation, m.m. omfattande program förekom. 

På detta möte konstituerade sig föreningen och utsåg sin första av sju personer bestående styrelse, vilken erhöll följande sammansättning, nämligen: direktör Otto Brandt, ordförande, överingenjör Tallqvist, viceordförande, fru Anna Winter, sekreterare, ingeniör Tycho Öller, kassör samt följande ledamöter: byggmästar M. Edvin Udd, kontorschef Thure Sandelin och sjökapten A.G. Mannelin. Till suppleanter valdes: kommunalläkaren Väinö Dahlberg, folkskollärarinnan Evi Nyström och stationskarlen K. Labbart. Därjämte utsågs en nöjeskommitté bestående av följande personer: Herrar Albin Rosenqvist (Krabbe) och Karl Winberg samt fruarna Julia Reipsar, Naima Schildt, Elin Sandelin och Alma Mannelin.

Medlemsavgiften fastställdes till en mark, ingen dock obetaget att erlägga en högre avgift. Den nuvarande medlemsavgiften utgör tio mark och skiljer sig således ej mycket från den för 25 år sedan fastställda, om man såsom sig bör tager penningens olika värde då och nu i betraktande. 

Sedan föreningens verksamhet år efter år utvidgats, särskilt på grund av dess ökade intresse för skolförhållandena på orten, beslöts att vid allmänt möte den 3 september 1918 att antaga delvis nya, dess syftemål mera motsvarande stadgar, vilka påföljande år erhöllo vederbörlig stadfästelse.

Efter det nio år åter förflutit och föreningens verksamhet ytterligare utvidgats, ansåg föreningen år 1927 sig åter hava anledning att vidtaga särskilda ändringar i stadgarna. Åt en kommitté uppdrogs därför att uppgöra förslag till nya föreningens verksamhet mera motsvarande stadgar. Vid allmänt möte den 14 september 1927 godkändes förslaget med några smärre ändringar och erhöllo stadgarna redan den  29 i samma månad vederbörlig stadfästelse. Av §2 i dessa stadgar framgår, att föreningens syftemål äro följande:

     a) att åstadkomma sammanslutning av i Åggelby och omnejd bosatta personer i och för gemensamt arbete till fromma för den svenska kulturens bevarande och förkovran;

     b) att i egenskap av ägare till ”Åggelby Svenska Samskola” i överensstämmelse med föreningens stadgar och det för skolan fastställda reglementet samt övriga lagstadganden omhänderhava skolans verksamhet;

     c) att arbeta för tillgodoseende av medlemmarnas i föreningen nytta och trevnad.

Föreningens byggnadsfråga

En av de första och viktigaste frågor, som uppstod omedelbart efter beslutet om föreningens bildande, gällde anskaffande av en för möten och fester lämplig lokal. Endast en lokal stod föreningen till buds, nämligen ortens s.k. pensionat, sedermera känt under namnet ”societetshuset”. Denna lokal, så olämplig den i flera avseenden ansågs vara, beslöt föreningen likväl att t.v. använda denna. Men redan efter ett år blev föreningen i tillfälle att, åtminstone för sina möten, hyra en annan lokal, nämligen en av Vera Hjelts snickeri i tiden för sina arbetare till samlings- och nöjeslokal uppförd mindre byggnad, vilken efter snickeriets brand varit tidvis uthyrd för tillställningar av olika slag. Hyran utgjorde Fmk. 120 :- per år, men med skyldighet för föreningen att själv bekosta erforderliga reparationer. 

Sedan Åggelby F.B.K. år 1910 inköpt villan Ilmarinen N:o 2 och ombyggt densamma i det skick, vari det nuvarande brandkårshuset befinner sig, bereddes även Svensk Förening i Åggelby tillfälle att där hålla sina möten och fester. Men hemmastadd kände föreningen sig likväl ej därstädes. Det egna hemmet, alla föreningars städse efterlängtade mål, saknades. 

Föreningen beslöt därför, att på ett eller annat sätt skaffa sig ett eget hus, och vände sig i ett sådant syfte till Helsingfors stad med anhållan om upplåtande av för ändamålet nödig mark, förslagsvis norr om ortens bönehus. Hemställan emottogs med förståelse i det att stadsplanearkitekten erhöll i uppdrag att inkomma med förslag i saken. Föreningens avsikt härvidlag var nämligen den, att å sagda plats uppföra ett tidsenligt skol- och föreningshus, inrymmande bl.a. även bibliotek och läsesal. Det var, såsom synes, stora planer som då gjorde sig gällande inom föreningen. Detta möjliggjordes enbart av det stora intresse och det förståelsefulla samarbete, som då var rådande inom densamma.

Under väntan på svar på nyssnämnda hänvändning till Helsingfors stad år 1916, yppade sig ett för föreningen förmånligt tillfälle att lösa sin lokalfråga, om ock ej i den utsträckning nyssnämnda planer gingo. Önskan att så snart som möjligt komma under eget tak förestavade givetvis föreningens beslut att omedelbart fatta ställning i lokalfrågan. I detta avseende inledde styrelsen underhandling med ägaren till den centralt belägna fastigheten ”Central”, numera Dammen N:o 14, vars ägare herr K.F. Taurén önskade, på grund av för tiden rådande osäkra förhållanden, sälja nämnda fastighet, som omfattade en areal av 0,603 ha, medan den å parcellen uppförda byggnaden omfattade 13 rum, 4 kök och lika många tamburer, en källarvåning, delvis indelad i 3 m. höga rum, samt en stor vind, lämplig för inredning av rum.

Sedan underhandlingarna slutförts, beslöt föreningen å allmänt möte den 28 januari 1916 att till ett pris av Fmk. 40.000 :- inköpa ifrågavarande fastighet. Samtidigt godkände mötet även betalningsvillkoren, vilka voro Fmk. 5.000 :- kontant och återstoden Fmk. 35.000 :- mot 13 intecknade skuldsedlar med förfall en var per år samt löpande med en räntesats av 6%.

Under därpå följande år har såväl ändringar som tillbyggnader blivit utförda, samtliga endast inomhus och i huvudsak med tanke på att bereda största möjliga utrymme och bekvämlighet åt samskolan och dess förberedande klasser. Det måste likväl erkännas, att det avslutade köpet var i alla avseenden lyckligt och att föreningen i detta nu kan vara fullt tillfredsställd att detsamma kom till stånd, bl.a. av den orsaken, att jorden år för år får ett allt större värde.

Sedan en år 1919 påtänkt tillbyggnad med samlings- och gymnastiksal samt en egen klubblokal för föreningen strandat, på grund av härmed förenade stora omkostnader, beslöts att t.v. bordlägga frågan.

Men i juli 1930 blev frågan åter aktuell. Samskolans direktion inkom nämligen till föreningen med förslag att densamma måtte omedelbart taga under behandling frågan om fastighetens ombyggnad, bl.a. med tillbyggnad av en 2:dra våning omfattande 14 rum samt dessutom sänkning av 1:sta våningens golvyta om 160 m² i och för åstadkommande av en tidsenlig gymnastik- och samlingslokal, varjämte värmeledning samtidigt skulle införas i hela byggnaden. De av direktionen gjorda kostnadsberäkningarna stego till c:a Fmk. 500.000 :-, för vilkas betäckande direktionen föreslog upptagande av ett inteckningslån till ett motsvarande belopp med en årlig amorteringsskyldighet av 5% och mot en årlig ränta av 10%.

Vid frågans behandling inom styrelsen och sedermera vid ett den 11 juli 1930 hållet allmänt möte gjorde tvänne skarpt divergerande åsikter sig gällande. Emellertid beslöt mötet efter verkställd omröstning, varvid 10 röstade emot detsamma, att omedelbart vidtaga med ombyggnadsarbetet samt att genom inteckningslån anskaffa det erforderliga kapitalet, vilket mötet för säkerhets skull höjde till Fmk. 600.000 :-.

Huruvida de nu utförda förbättringarna av lokaliteterna komma att medverka till skolarbetets och föreningslivets höjande i samma proportion som arbetenas utförande blivit ekonomiskt betungande för föreningen, får framtiden utvisa. Härvid bör nämligen i betraktande tagas, att föreningen vid tiden före nyssnämnda besluts fattande ej hade några skulder. Föreningens ekonomi var den bästa möjliga.

I anslutning till köpet av fastigheten Dammen N:o 14, må framhållas, att föreningen år 1917 tillhandlade sig av godsägar John Kavaleff fastigheten Kullobacka N:o 4 för ett pris stort Fmk. 25.000 :-, detta huvudsakligen för att skaffa lokal åt Åggelby bokhandel, som hade flerårigt i följd av köp icke uppsägbart kontrakt, samt föreningens eget år 1917 startade andelslag. Sedan såväl bokhandeln som andelslaget övergått i andra händer, beslöt föreningen 1923 att för Fmk. 100.000 :- sälja fastigheten till handlanden Axel Rasmussen, vars änka fortfarande är innehavare av densamma. Då föreningen år 1917 övertog sagda fastighet var denna i ett dåligt skick. Föreningen utförde därför större reparationer och även tillbyggnader vilka stego till ungefär Fmk. 40.000 :-. Detta fastighetsköp inbragte föreningen en nettovinst av något över Fmk. 30.000 :-.

Anskaffande av medel för föreningens verksamhet

Vid bildandet av en förening uppstår självfallet som en av de viktigaste frågorna spörsmålet om ordnandet av ekonomin, d.v.s. sättet för anskaffande av nödiga medel för upprätthållandet av föreningens verksamhet. Samma spörsmål gjorde sig givetvis gällande även vid Svensk Förenings i Åggelby bildande, ty föreningen ville redan från början ha ett klart utstakat program, för att med ledning av detsamma målmedvetet kunna begynna och även fortsätta sin verksamhet. Lika lätt var det ej att uppgöra programmet för nödiga medels anskaffande. Utsikterna för åstadkommande av det år efter år behövliga rörelsekapitalet voro ej stora, men föreningen gick likväl med full tillförsikt till sitt i många avseenden svåra ekonomiskt betungande arbete, därvid fullt litande på dess medlemmars intresse och uppoffring för fullföljande av det uppställda målet: den svenska kulturens bevarande och förkovran.

Föreningen insåg nog tillfullo, att dess verksamhet åtminstone tidvis komme att gestalta sig arbetsdryg, samt att många motigheter skulle uppkomma och försvåra arbetet, men som sagt: Steget var taget och målet måste i alla fall, oberoende av allt, på ett eller annat sätt nås; detta var föreningens allvarliga och oryggliga beslut.

Huruvuda eller till vilken grad föreningen lyckats fullfölja, icke allenast sitt första, utan även sitt tid efter annan utvidgade program, torde framgå av denna redogörelse. Vad föreningens ekonomiska resurser beträffar, måste villigt erkännas att underhållet av samskolan har förorsakat föreningen det största bekymret. Men sedan skolan sent om sider beviljats först tillfälliga och senare årligen återkommande statsunderstöd, blev det givetvis vida ljusare för både föreningens och skolans framtid.

Programmet för anskaffande av för föreningens verksamhet erforderliga medel omfattade bland annat anordnande av lotterier, folk- och andra vinstgivande fester, basarer, soaréer m.m. Såsom bevis på föreningens energiska begynnelse må framhållas att densamm redan år 1913 hade en nettobehållning av Fmk. 8.000 :-, vilket belopp i våra dagar torde motsvara det tiodubbla eller Fmk. 80.000 :-, och som onekligen bör betecknas som en respektabel summa.

Särskilt erkännande måste skänkas de städse med flit och intresse under årens lopp arbetande syföreningarna, vilka utgjort ett gott stöd i föreningens arbete för stärkande av dess ekonomi.

Föreningens intresse för skolförhållandena på orten

 Till de frågor, för vilka föreningen intresserat sig, intager självfallet ordnandet av skolförhållandena på orten främsta platsen, och detta särskilt vad beträffar Åggelby Svenska Samskola och dess förberedande klasser. Denna skola har nämligen varit och är fortfarande föreningens så att säga skötebarn, för vilket föreningen i egenskap av dess ägare varit nödsakad att under årens lopp ikläda sig stora ekonomiska utgifter och nu nyligen för fastighetens ombyggnad en stor skuldbörda. Och nu några ord om samskolans uppkomst m.m.

Det var år 1911 som rektor Alex. Lundström och hans fru Anna Lundström togo initiativ till samskolans bildande. Dessa ha med stort intresse år efter år arbetat för skolans förkovran och fortbestånd. Ehuru en garantiförening stod bakom detta skolföretag, märktes det dock ganska snart, att detta ej var tillfyllest, varför blickarna småningom vändes mot Svensk Förening i Åggelby. Det var med stort intresse som föreningen följde med samskolans uppkomst och dess stapplande steg, väl övertygad om att när som helst bli nödsakad att inskrida med en hjälpande hand. Då svårigheterna för samskolans fortbestånd blevo allt större och större fann föreningen sig nödsakad att tidigare än förmodat var inskrida och understöda samskolan, vilket först skedde i juridiskt och kort därpå i såväl administrativt som ekonomiskt avseende. Föreningen hade stora svårigheter att övervinna, så länge för samskolan ej kunde erhållas statsunderstöd. Tvänne gånger var föreningen besluten att uppgiva kampen, men till slut segrade dock intresset för upprätthållandet av denna läroanstalt, och tack vare de ledandes inom föreningen stora energi och uppoffring, kunde skolan fortfara med sin för ungdomen i Åggelby nyttiga verksamhet.

Sedan samskolan årligen beviljats statsunderstöd, har densamma småningom utvidgats till ett 8-klassigt läroverk med dimissionsrätt till Universitetet.

Såsom motiv för samskolans inrättande må följande utdrag ur skolans första årsberättelse framhållas.

Våren 1911 väcktes i Åggelby frågan om inrättande av en svensk samskola på orten. Tidigare hade barnen såväl från Åggelby som från övriga närbelägna villasamhällen och järnvägsstationer varit hänvisade till skolor i huvudstaden. Redan före kl. 7 på morgonen – ja för längre belägna ställen redan vid sextiden – hade de små – om vintern i mörker och på obanade vägar – nödgats skynda från hemmen för att med det vid ½ 8-tiden anländande tåget komma till staden. I överfyllda illa ventilerade vagnar och utan någon som helst uppsikt gjordes dessa skolfärder en eller två stundom tre gånger dagligen fram och åter. Att dessa resor menligt måste inverka på de ungas hälsa och att den ständiga brådskan att ej försumma tåget skulle angripa nervsystemet är självfallet, att icke nämna de moraliska faror, som voro förknippade med dessa färder. Då härtill kommer att det för många av barnen var omöjligt att hinna hem under frukostrasten var det naturligt att föräldrar och målsmän skulle försöka råda bot på dessa nu nämnda missförhållanden. På annat sätt kunde de icke avhjälpas än genom inrättande av en egen skola, som skulle göra det drägligare ej endast för villasamhällets barn utan även för barn från närliggande orter. Skolan skulle vidtaga med lektionerna först klockan 9, då däremot alla skolor i huvudstaden började läsningen kl. 8. Ett ytterligare stöd för beslutet om skolans inrättande förelåg i den moderna pedagogiska rörelse, som strävar att i stället för vad tidigare var fallet – eller att koncentrera undervisningen i städerna – förlägga densamma till landsbygden. Att Åggelby i sådant avseende erbjöd en lämplig plats för en skola syntes klart för skolans vänner, alldenstund orten, jämte det den bereder eleverna tillfälle att växa upp i ett gott klimat och under enkla, lantliga förhållanden, genom sina goda kommunikationer med huvudstaden gör det möjligt för dem att vid särskilda för ändamålet anordnade besök därstädes draga nytta av dess rika tillgång på museer, samlingar m.m.

Jämväl för den svenska folkskolan har föreningen intresserat sig. Bland annat anslog föreningen år 1913 Fmk. 50 :- såsom grundplåt för åstadkommande av ett elevbibliotek, vilket f.n. torde omfatta ungefär 600 band. År 1914 iklädde sig föreningen erforderlig garanti för erhållande av statsbidrag för anordnande av bespisning åt folkskolans elever. Ävenså har föreningen genom bestridande av terminsavgifterna satt flera från folkskolan utdimitterade elever i tillfälle att vinna inträde och undervisning i ortens svenska samskola.

Föreningens inlägg i ortens kyrkliga och kommunala liv

Initiativet till ordnandet av Åggelby villasamhällets såväl kyrkliga som kommunala liv utgick från ortens svenskar, närmare sagt föreningen tillhörande medlemmar, och likaså samhällets avskiljande från Helsinge i både kommunalt och kyrkligt avseende. Då de första stegen år 1908 togos för väckande av kommunalt intresse på orten, utsågs på allmänt möte en huvudsakligen av svenskar sammansatt kommitté, benämnd ”Byanämnden i Åggelby”. Sedan villasamhället berättigats att på enskilda stämmor avgöra detsamma ensamt rörande angelägenheter, var det huvudsakligen svenskar som intresserade sig härför.

Vid kommunalstämmorna i Helsinge representerades Åggelby företrädesvis av medlemmar från föreningen, och då kommunalinstitutionen år 1914 infördes i Helsinge blevo uteslutande svenskar invalda i såväl kommunalfullmäktige som flere kommittéer och nämnder. Sedan Åggelby villasamhälle år 1921 blev avskiljt från Helsinge och självt kunde omhänderhava vården av sina egna såväl kyrkliga som kommunala och andra angelägenheter, förblev ledningen fortfarande i svenska händer. 

Efter Åggelby villasamhällets avskiljande från Helsinge har skattebördan avsevärt reducerats, utom att en mängd nyttiga och nörvändiga arbeten blivit utförda till samhällets bästa.

Härigenom har föreningen sökt fullfölja ett av de många mål som densamma redan vid dess bildande uppställt, nämligen: ”att befordra ett rättvist och frisinnat förfarande vid samhällets förvaltning”.

Slutligen må framhållas att kommunens ledande poster, såsom orförandeposterna i kommunalfullmäktige och kommunalnämnden alltsedan dess innehafts av till föreningen anslutna personer. 

Föreningens ställning till ”Svenska Folkpartiet” och ”Svenska odlingens vänner” i Helsinge

I anledning av Svenska Folkpartiets i Helsingfors år 1911 framställda förslag därom, att av Åggelby villasamhälle måtte bildas ett skilt distrikt, beslöt föreningen att ej vidtaga någon åtgärd i föreslaget syfte, utan låta föreningen fortfarande omhänderhava sin för orten och dess omnejd kulturella uppgift.

År 1915 sammanträdde Svenska Folkpartiet och Svenska Odlingens Vänner i Helsinge och beslöts att indela kommunen i distrikt för att därigenom åstadkomma en större livaktighet inom nämnda organisationer. I anledning härav beslöt föreningen att fortsätta sin verksamhet i överensstämmelse med sina stadgar, men förklarade sig villig att därjämte omhänderhava uppbörden av ovannämnda organisationers medlemsavgifter i Åggelby. 

Efter det en lokalstyrelse av Svenska Folkpartiet med direkt anslutning till Centralstyrelsen i Helsingfors blivit utsedd, träffades mellan denna och Svensk Förening i Åggelby  överenskommelse, att lokalstyrelsen skulle omhänderhava det svensk-politiska arbetet, däribland i främsta rummet att väcka och upprätthålla intresset för såväl kommunala som riksdagsmannaval, medan den senare skulle förnämligast ägna intresse åt sitt i stadgarna angivna program.

Föreningslivet 

Under de första tio åren av föreningens verksamhet kan livet inom densamma betecknas såsom synnerligen livaktigt, medan de fem följande åren framvisade ett mindre intresse och minskad arbetslust. De därpå följande åren 1924 – 1929 uppvisade ett ytterligare nedåtgående, tidvis till och med ett stillastående. Men f.o.m. 1930 kan glädjande nog åter antecknas ett stort uppsving, detta såväl i ett som annat avseende. Från förenämnda mindre livaktiga tidsperioder göra de årligen existerade arbetsamma och uppoffrande syföreningarna ett glädjande undantag. Ej heller kan någon anmärkning göras över handhavandet av Åggelby Svenska Samskola, ty beträffande denna har intresset varit oförminskat. En av orsakerna till det tidvis förekommande svala intresset inom det egentliga föreningslivet torde kunna påföras svårigheten att med egna krafter vid fester och tillställningar i allmänhet åstadkomma dragande program. Under de tio första åren förfogade föreningen över mångsidiga förmågor. Inom föreningen existerade bl.a. en manlig kvartett och en damkör, såsom ock solosångare och -sångerskor, pianister, talare, recitatörer m.m. Föreningen behövde endast fastställa dagen för en tillställning och programmet var så gott som genast klart. Nu är förhållandet helt annat, ty nu existera på orten även andra sammanslutningar, vilka jämväl ha att arbeta för sina syften.

Nu finnes det emellertid utsikt till större livaktighet inom föreningslivet. Medlemsantalet har de två sista åren avsevärt ökats och hopp finnes om ytterligare ökning. De ledande krafterna inom föreningen äro därför förvissade om, att firandet av föreningens 25-åriga verksamhet kommer att rikta alla svensksinnades på orten blickar på föreningens långa och nyttiga verksamhet samt att de, såsom en följd härav, med intresse ansluta sig till föreningen och deltaga i arbetet för fullföljandet av dess beaktansvärda syften.

Sammanställare: Otto Brandt

Föredrag, hållet av föreningens sekreterare direktör Otto Brandt vid Svensk Förenings i Åggelby 25-års jubileum den 18 mars 1934


Svensk Förenings i Åggelby första år enligt dåtida tidningsnotiser

Då man läser notiser från början av 1900-talet fäster man sig vid de många ungdomsföreningarnas tillkomst. Också i vårt lilla Åggelby uppstod ett otal av dem. Som de ofta byter namn är det svårt  att riktigt veta vem som hör ihop med vem.

”Åggelby sällskapsklubb” verkade åren 1905-1908. Klubbens syfte var att utgöra en föreningslänk till fromma för sällskapslivet på orten. Möten och fester hölls i Pensionatet, senare Societetshuset.

Trots att det i Svensk Förenings i Åggelby 25-års historik framgår, att föreningen vid mötet i januari 1908 antagit namnet ”Svensk Odling i Åggelby”, skriver HBL 25.1.1908 under rubriken ”Sammanslutning af svensksinnade i Åggelby

I går hölls å pensionatet i Åggelby ett möte för åvägabringande af en sammanslutning af svensksinnade i villasamhället. Såsom ordförande fungerade öfveringeniör Th. Tallqvist. Vid detsamma upplästes ett förslag till stadgar, som uppgjorts af en tidigare nedsatt kommitté. Enligt förslaget kommer föreningen att bära namnet ”Svenskhetens Vänner i Åggelby”. Dess ändamål är att arbeta för svenskhetens bevarande och förkofran i Åggelby jämte omnejd, hvilket mål föreningen vill förverkliga bl.a. genom att väcka och uppehålla intresset för folkbildningen samt kommunalt och socialt framåtskridande. Förslaget till stadgar godkändes med smärre förändringar och åt den tidigare utsedda kommittén öfverlämnades att söka fastställelse å stadgarna samt sedermera sammankalla föreningens medlemmar för att utse styrelse m.m. Intresset för föreningen var synnerligen lifligt.” 

I januari 1909 uppenbarade sig plötsligt en konkurrent, HBL skriver 13.1.1909:

”Förening för sällskap och nöjen i Åggelby
Ett 30-tal Åggelbybor sammankommo i lördags å Åggelby societetshus och beslöto därvid bilda en förening för sällskap och nöje å orten. I bestyrelsen för den nybildade föreningen invaldes bokföraren Ernst Fagerholm som ordförande, järnvägstjänstemannen Björkman, viceordförande, fröken Jonasson, kassör, och fru Granlund, sekreterare. Till öfriga funktionärer utsågos fru Jonasson  och litteratören Atle Fagerholm. Föreningen som kommer att sammankomma en gång i månaden för att förverkliga sitt ändamål, har sin första sammankomst instundande söndag.”

Det var dock Svenskhetens Vänner i Åggelby, som det året anordnande Runebergsdagens fest. 

HBL skriver 10.2.1909. 
”I Åggelby firades dagen med en fest å ortens societetshus. Det rikhaltiga programmet upptog sång  af Ordensbröderna under ledning af hr T. Sandelin, festtal och deklamation af skådespelaren Albin Rosqvist, solosång af kamrer O. Ruuth, sång af Åggelby nybildade damkör under ledning af fru S. Ilmoni samt en anslående tablå ”Döbeln på sitt sjukhusläger” dramatiserad af hr Rosqvist. Festen var talrikt besökt.”

28.3.1909 skriver HBL:
”Svensk Förening i Åggelby” är namnet på en sammanslutning af svensksinnade å orten. Föreningens mål är att bevaka och främja alla den svenska nationaliteten och kulturen i Åggelby med omnejd berörande intressen, att befordra ett rättvist och frisinnadt förfarande vid samhällets förvaltning samt att vid behof förmedla försäljning och uthyrning af villor äfvensom försäljning och arrendering af parceller. Såsom synes är föreningens mål ganska vidsträckt, men med det lifliga intresse, som är rådande inom densamma, finnes det all utsikt för att dess arbete skall krönas med   framgång – oaktadt de stora svårigheter föreningen har att öfvervinna beträffande särskilda för orten  säregna förhållanden.

Föreningens första arbete gäller anskaffandet af egen samlingslokal, utan hvilken dess existens är så godt som omöjlig. För detta ändamål kommer en folkfest i stor stil att föranstaltas söndagen den 5 instundande september i Pensionatsparken i Åggelby, hvilken för tillfället blir upplyst med ett flertal ”Luxlampor”, kulörta lyktor m.m.

Programmet, till hvilket vi senare skola återkomma, är särdeles gediget och omväxlande, tack vare kända förmågor, som ställt sig i spetsen för arrangemangen och programmets utförande.

En syförening, fördelad på flere afdelningar, har redan en tid arbetat för det stora lotteri, som för samma ändamål kommer att hållas i juni nästa år och hvartill nu redan ett större antal vinster inlämnats af för föreningens sträfvanden intresserade personer, såväl å orten som i hufvudstaden.”

8.9.1909 ingår följande notis i HBL:
”Folkfesten i Åggelby, som i söndags föranstaltades af ortens svenska förening i Pensionatsparken, gynnades af det härligaste sommarväder och var besökt af inemot 1000 personer. De närvarande hälsades välkomna af skådespelaren A. Rosqvist, hvarefter läraren A. Bjon höll ett anslående tal om den svenska bildningens betydelse i vårt land. Festprogrammet var rikhaltigt och bjöd på deklamation af skådespelaren Ossian Rosqvist ( Islossningen i Ule älf), kupletter af skådespelaren V. Stenström, bygdemålsberättelser af skådespelaren A. Rosqvist, som föröfrigt roade publiken med allehanda muntra upptåg, sång af en septett av Ordensbröderna och allmän dans. I  societetshussalongen förevisades underhållande trollkonster af hr Lindgren och gafs under lifligt bifall ”En farlig kommission” af F. Hodell. Inkomsten från biljettförsäljningen, ”postkontoret i Uggleby”, ”fisket”, blomförsäljningen m.m. var ganska god och kommer att tillfalla föreningens byggnadsfond. Till föreningen öfverlämnades i går från den i vintras å orten verkande föreningen ”Sällskap och nöje”, hvilken upplöst sig, föreningens tillgångar, uppgående till 102 mk 20p.”

HBL berättar 7.11.1909:
”Svenska föreningen i Åggelby firade svenska dagen i pensionatet, som dagen till ära var dekoreradt med Finlands vapen, samt flaggdukar i rödt och gult och med blomsterdekorationer. Festen var till trängsel besökt, och en hög fosterländsk stämning rådde. Programmet inleddes med 30-åriga krigets marsch, spelad på piano. Skådespelar O.Rosqvist reciterade Gustaf Adolfs entré i andra akten af Regina von Emmeritz. Solosång utfördes af fru Reipsar. Ett föredrag hölls af öfveringeniören Th. Tallqvist. Programmet upptog bl.a. grammofonmusik samt bygdemål af skådespelar O. Rosqvist m.m.”

I Nya Pressen ingår 2.7.1910 följande notis:
”En stor ”lotteri- och folkfest” till förmån för Svensk Förening i Åggelby skall försiggå i Societetshusparken 3.7.1910 kl. ½5 e.m. Parken dekoreras, för vinstutställningen uppföres en större paviljong och likaså för restaurationen och illusionsteatern. Vidare uppföres musikestrader, dansbana, särskilda försäljningsstånd, tält m.m. Det rikhaltiga programmet består av hornmusik, deklamation, kvartettsång, solosång, fiske, bygdemålsberättelser, kupletter, kostymdans, teater, idrottslekar, dans, m.m.” 

Nya Pressen meddelar 4.7.1910, att lotteri- och folkfesten i Åggelby 3.7. måste inhiberas på grund av storm och regn, som rådde hela förmiddagen och som omöjliggjorde de stora arrangemang, som vidtagits för festen. För att stadsbor inte onödigt skulle bege sig till Åggelby, hade man förtänksamt nog å järnvägsstationen uppställt anslag om festens inhiberande.

Festen hölls 17.7.1910 och om den skriver ”Ugglebybladet”:
”Svensk Förenings i Åggelby folkfest och lotteri samlade 1000 personer. Huvudvinsten var ett korgmöblemang. Programmet bjöd inte på något särskilt intressant, det är felaktigt att  festprogrammet måste utfyllas av dylika nummer. Manskvartetten sjöng bl.a. Tre trallande jäntor, som framstod fördelaktigt. Ortens ungdom lät visa sig i några livfullt utförda nationaldanser, vilka säkerligen vunnit mera på om musiken gått säkrare och renare. Dessutom såg publiken skådespelare Rosqvist i hans gamla roll som Snusböle Karlsson.”

1912 anordnades en ny folkfest, om den skriver Veckobladet 7.8.:
”Den av svenska föreningen på orten i söndags arrangerade folkfesten var inte så talrikt besökt som man med tanke på det goda ändamålet och det alltigenom gedigna programmet hade väntat; men så var ock denna fest den sjätte om ej den sjunde i ordningen som denna sommar hållits i Åggelby, av det goda kan även bliva för mycket, så även i detta fall.”

Stämningsfullt berättar Veckobladet 7.2.1914 om Svensk Förenings i Åggelby Runebergsdagsfest, som detta år hölls i brandkårshuset och där Sigrid Ullner höll föredrag om Runebergs liv och betydelse. Notisen berättar, att illuminationen i villastaden var allmän i villor och stugor. I synnerhet var Åggelby societetshus rikt eklärerat.

I HBL läser vi 28.3.1915:
”Soarén i Åggelby senaste söndag till förmån för ortens svenska samskola hade samlat en fulltalig publik, som med intresse och livligt bifall följde det alltigenom goda och välvalda programmet. Svensk Förening, som föranstaltade soarén, synes ha förmåga, icke allenast att uppställa ett gott program, utan även att uppföra det. Efter uvertyren, som spelades av A. Ingman, deklamerade herr Stenberg med stark känsla tvenne stycken av Sehlstedt. Herr Björkman sjöng ett flertal med starkt bifall mottagna sånger och fru Gustafsson utförde graciös solodans. Vidare förekom på programmet Blanches ”Hittebarnet”, varvid särskilt framträdde den kända förmågan Emil Stenberg i Konjanders roll samt fru B. Granit i hushållerskans. Även frk. Krabbe och herr J. Öhman samt övriga medspelande utförde sina roller väl. Till slut vidtog dans.”

År 1916 bildades inom Svensk Förening i Åggelby ”Åggelby ungdomsavdelning”; den upplöstes dock redan följande år. 1917 grundades Åggelby ungdomsförening inom Svensk Förening i Åggelby. Denna anslöt sig t.o.m. Till Nylands Svenska Ungdomsförbund och deltog med en sångkör vid sångfesten på Åland midsommaren 1922.

I en notis 3.10.1922 skriver HBL:
”Svenska ungdomsföreningen i Åggelby hade söndagen den 29 september föranstaltat en trevlig och efter ortens förhållanden mycket talrikt besökt fest, varav inkomsten anslås till en blivande stipendiefond åt elever i Åggelby svenska samskola. Efter det en uvertyr, spelad på piano av fröknarna Rostén och Granit, hölls hälsningstalet av föreningens ordförande fil. mag. G.A. Johansson, varpå herr Einar Carlberg framsade Reuters dikt ”Nöden 1913”. Därpå förevisades en anslående tablå, ”ett zigenarläger” med dans, samt sång av lärarinnan fröken Carlsson. Särskilt tablån applåderades livligt liksom den därpå följande kostymdansen ”tennisdans”, som utfördes av fyra unga damer.”

Notisen berättar till slut om det kraftiga kultur- och väckelsearbete, som pågår i svensk riktning genom Åggelby svenska förening, dess ungdomsförening och Gammelstadens likaså verksamma och framåtsträvande ungdomsförening, varför det är att hoppas, att även den övriga delen av det ännu stora svenska Helsinge följer det goda exemplet, skriver HBL.

Britta Holmlund
Källor: Brages Urklippsverk, Ugglebybladet.


Svensk Förening i Åggelby 1934 – 1984

Den livliga verksamheten vid tiderna för föreningens 25-års jubileum fortsatte oförminskad ända till vinterkrigets utbrott. Arbetet för samskolan stod i förgrunden, men det kulturella inslaget i programmet var påtagligt. Svenska dagen och Runebergsdagen firades traditionsenligt. Ännu hade man inom sin egen krets uppskattade förmågor, som kunde ställa upp med värdefulla program. Bland dem må särskilt nämnas professor Karl Bruhn, som på sin tid ansågs vara en av Nordens största talare, samt Erna Danning, som reciterade med stor inlevelse. Och alltid fanns det bland byns ungdomar någon, som kunde stå till tjänst med den inledande ouverturen på piano.

Firandet av Valborgsmässoaftonen hade mångåriga traditioner. Föreningens damer stod för tillverkningen av bordets läckerheter. Ja, t.o.m. 1944, då det ännu var krig i landet, fanns det ett festbord framdukat denna ljusa natt, och ett femtiotal personer lät sig väl smaka. Det året var föreningens damkör kvällens programvärd.

Verksamheten låg alltså inte helt nere ens under krigsåren. Damkören var rätt stor, och nådde under lärarinnan Esther Carlssons ledning vissa framgångar. Kören deltog 1946 i den stora finlandssvenska sång- och musikfesten i Ekenäs, där den sjöng i en jättelik damkör under ledning av Sigurd Snåre och Nic. von Weymarn. Kören uppslukades sedan av Helsingfors damkör, eller Majblomman, som den också hette.

Då kriget slutade 1944, blommade föreningslivet upp i hela landet. Då tillkom också Torsdagsklubben i Åggelby, och Svensk Förening fick genom den nytt, ungt blod. Visst fanns där meningsskiljaktigheter mellan de gamla, allvarliga och de unga, livsbejakande. Något av detta nådde måhända sin kulmen en valborgsmässonatt, då unge Gunnar och gamle Georg drabbade samman i en tvist om något så oväsentligt som överbliven sillsallad. Och den unge sa: ”Antingen går byggmästare Ström eller också går jag”! Ingen av dem gick, lugnet återställdes och livet gick vidare.

De flitiga syföreningsdamernas insats har inte glömts, deras arbete presenteras särskilt.

Årsmötena vid denna tid var livligt besökta; gymnastiksalen var fylld av medlemmar, som livligt deltog i val och debatter. Föreningens damer ansåg en gång tiden vara mogen för en kvinnlig styrelsemedlem. Syföreningen höll på sin fru Rydberg, medan Torsdagsklubben ville ha sin sekreterare Britta invald. Det var dumt att inte samsas om en och samma kandidat, som det nu var, fick ingen av dem tillräckligt röstunderlag, och styrelsen förblev den gången bestående av karlfolk. Den, som sedan sprängde vallen var Gurli Rudolph, som efterträdde Georg Ström som föreningens skattmästare.

Efter krigsåren föddes fadderortsrörelsen och Norrtälje utsågs till Åggelbys fadderort i Sverige. Också Danmark hade en fadderort för vår by, men den stod aldrig så nära vår förening. Dock reste t.ex. idrottsföreningarna över till bägge orterna, och enligt hörsägen finns där nu f.d. finskatalande flickor som fruar till danska och svenska män. 

Svensk Förening fick från början en fin kontakt med Norrtälje och framförallt med sympatiske  Ingemar Westin där. En mångårig vänskap mellan honom och ett stort antal Åggelbybor knöts då. Ett vidare samarbete mellan de två vänorterna planerades, och då uppkom tanken på att Svensk Förenings medlemmar skulle göra en kombinerad nöjes- och programresa till Norrtälje. Sommaren 1949 åkte man över med de två sandskutorna Marina och Gerda. Hela Roslagen var med i välkomnandet. Svensk Förenings efter kriget grundade blandade kör gav en konsert i Norrtälje. Harald Anderssén, som efter Börje Ekholms insjuknande hade åtagit sig ansvaret för kören, var dess dirigent och som solist medverkade Astrid Isacsson. Torsdagsklubben hade fått en alldeles egen kontaktman i redaktör ”Roland”, som ensam tycktes representera ungdomsföreningarna i Norrtälje jämte omgivningar. Klubben gav en helaftonsfest med egna förmågor. Duettsång, recitation och den dråpliga ”drömrevyn”, som var i högsta grad hemlagad, stod på programmet. 

Så upplevde man de första tio åren efter det andra världskriget i ett pulserande föreningsliv. Med högaktning minns man dem, som då stod i ledningen, närmast då Kurt Grönlund, Ragnar Brandt, Richard Rudolf, Gustaf Stormåns, Erik Lönngren, Georg Ström och Hjalmar Blomqvist.

Men sedan! Det var inte så lätt att samla skarorna i fortsättningen. Många flyttade från orten, de unga bildade familj och blev borta. Skolans skötsel krävde sitt, och den styrelse, som på 60-talet tog vid, hade händerna fulla med att klara skolans ekonomi. Vid den tiden blev Bror-Erik Myhrberg föreningens ordförande, Hjalmar Blomqvist var sekreterare och Nils Wikström arbetade hårt som skolhusets disponent. Årsmötena var inte mera så tilldragande, de ansågs tråkiga. Och till slut var det bara styrelsen, revisorerna och protokolljusterarna, som infann sig. Något program var det inte ens tal om. 

Så begynte den länge omtalade skolreformen bli en realitet, och 1977 stod Svensk Förening där utan skola och utan det år 1916 inköpta Svenska hemmet. Det var med blandade känslor man gav allt ifrån sig, skolan hade givit nog av bekymmer, men man hade ju varit med nästan ända från dess början. Vid 65 års ålder gick Åggelby svenska samskola som så många andra i pension.

Tack vare ömsesidiga sympatier kan föreningen dock också i fortsättningen förfoga över lokaliteterna i den gamla skolan. I stället beviljar föreningen årligen anslag för stipendier till eleverna i Mellersta Nylands yrkesskola.

Tveksamt, men dock märkbart har föreningens verksamhet kommit igång på nytt. Nya stadgar har fastställts av justitieministeriet – på grund av separationen från skolan var de gamla inaktuella. Ändamålet är nu liksom fordom att samla i Åggelby och dess omnejd bosatta personer till gemensamt arbete för den svenska kulturens bevarande och förkovran.

Föreningens medlemmar har nu ett antal år företagit en teaterresa till Lurens tillsammans med i Kottby verksamma svenska föreningar. Man har också besökt Svenska Teatern och Lilla Teatern i Helsingfors. En bygdeforskningsgrupp arbetar inom föreningen och den har tidvis samarbetat med Folkkulturarkivet. Denna grupp har redan hunnit anordna två brasaftnar på Baggis gårdsmuseum och en talrikt besökt bygdeafton i Mellersta Nylands yrkesskola.

En familjefest tillsammans med övriga svenska föreningar i norra Helsingfors i oktober 1980 blev en fullträff med en publik på nära 200 personer. Men då man gjorde följande försök i mars 1982 i GUF:s lokal, uteblev publiken trots det trivsamma programmet.

I november 1983 firades Svenska dagen tillsammans med SFP i norra Helsingfors. Festen kan anses lyckad, men åsikterna om samarbetet med ett politiskt parti var delade.

Föreningen är nu ägare till två enrummare i centrum av Åggelby, och ekonomin är tryggad. För närvarande har föreningen 80 medlemmar, och tvenne hedersmedlemmar, nämligen mångårige sekreteraren Hjalmar Blomqvist och likaså mångåriga skattmästaren Gurli Rudolph.

Den nuvarande styrelsen har följande sammansättning:

Ordförande Bror-Erik Myhrberg, viceordförande Nils Wikström, sekreterare Britta Holmlund, skattmästare Woldemar Wallman samt övriga styrelsemedlemmar Kaj Blomberg, Hans Bruhn, Sture Eriksén, Ingrid Lindström och Rolf Nyberg.

Britta Holmlund


Svensk Förenings i Åggelby syförening

Man kan knappast tala om Svensk Förenings verksamhet utan att särskilt nämna dess syförening. Denna fick redan i 25-årshistoriken ett erkännande, men syns inte ha skattats högt nog.

Varje tisdag samlades flitiga damer i samskolans lärarrum. Man köpte upp material och förfärdigade handarbeten av olika slag, bl.a. broderade dukar, lakan, dynvar m.m. Hemma syddes förkläden på maskin. Man stickade och virkade sockor, strumpor och äggdockor av olika format; bland annat kommer jag ihåg en docka med krinolin, under kjolen fanns påsar för ägg – denna ansågs av endel som oanständig...

Ett stort arbete utgjorde ett lapptäcke med stjärnmotiv. Stjärnorna syddes för hand med pappbitar som mönster, sedan sydde man samman stjärnorna, resultatet var mycket fint. Jag kommer ihåg att täcket stickades hos oss i sängkammaren. Någonstans ifrån hade man lånat en stickbåge. Täcket lottades sedan ut vid basaren, och man fick en vacker summa för det.

Varje höst föranstaltade syföreningen sedan ett två dagars evenemang till förmån för skolan. Lördag förmiddag pågick basaren, då man sålde lotter och handarbeten samt serverade kaffe. Till barnens förtjusning förekom då både lyckans hjul och fiske. Vinsterna tiggdes ihop från olika håll, dvs. från Stockmann, byns butiker och privatpersoner. Lördag kväll gavs en bal i gymnastiksalen, som till oigenkännlighet var dekorerad med girlander och blommor samt försedd med romantiska bås. Till balen kom man enligt den tidens mode iförd lång klänning. Balen var till för de äldre – jag var barn då och fick inte vara med. Men söndagen var vikt för barnfest. Ännu i nutid kommer elever, som den tiden besökte skolan, ihåg dessa fester och basarer som ansågs vara säsongens stora händelser i Åggelby. Allt program var hemgjort av syföreningens damer. Denna verksamhet nådde sin höjdpunkt på 1930-talet, men hade sin början redan på 1920-talet och fortsatte ännu en tid efter fortsättningskrigets slut.

Av damerna, som så aktivt arbetade för samkolan genom sin syförening, minns man från denna tid fruarna Linda Rudolph, Alma Kvarnberg, Naemi Stormåns, Bertha Lönngren, Ester Ström, Ester Rydberg och Esther Nordberg m.fl.

Då vinterkriget utbröt 1939 var det en allmänt känd hemlighet att vår armé var illa utrustad bl.a. då det gällde kläder. Syföreningen köpte flanell och sydde underkläder, såsom många andra gjorde. Rätt snart tog den vanliga underklänningsflanellen slut, men man fann på råd – nu inköptes blommig flanell till kalsonger. Mången soldat fick sig säkert ett gott skratt när han klädde sig i sitt livs första blommiga eller prickiga kalsonger, men de värmde säkert skönt i vinterkylan.

Småningom tog flanellen slut och armén hade det bättre ställt med kläder. Alla tyger såldes nu mot kuponger, men på licens kunde man också få köpa tyg. Också syföreningen fick licens och man sydde förkläden och städrockar; de gick åt som på heta stenar. Nu rådde verklig klädbrist på hemmafronten. Damerna, som sålde på basaren, hade ingen erfarenhet när det gällde ”kupongklippning”, så när inköpen för licensvarorna skulle redovisas var det vår familjs köpkort, som gick åt för att få kupongerna att stämma. Mamma var syföreningens orförande vid den tiden och hon hade ansvaret för redovisningen. Jag fick vara med om att klistra kuponger.

Småningom blev det fred och normala tider. Man fick köpa tyg och tillverka handarbeten hur mycket som helst. Men med åren hade syföreningens damer åldrats, och unga medlemmar hade också de svårt att få i sin skara.

Detta var ett skede i Svensk Förenings syförenings historia. Säkert var de pengar den kunde ihopsamla till stor betydelse för den lilla skolan. Men den verkliga betydelsen med denna förening var att samla byns svenskatalande daner. Mamma var nyinflyttad och hade inte några släktingar här, hon var mycket ensam. Att en kväll i veckan få träffa andra människor var för henne liksom också för många andra av stor betydelse. Här slöts många livslånga vänskapsband.

Och medan damerna samlades vid sina handarbeten, satt deras herrar och män i ett angränsande rum och spelade skruv. Bridgespelandet på tisdagskvällarna tillkom senare, då hade redan en yngre generation tagit vid.

Maria Hellman f. Nordberg


Åggelby Svenska Samskola

I slutet av 1800-talet upprätthöll Helsinge församling sex ambulatoriska småskolor och en fast småskola förlagd i kyrkbyn. En av dessa skolor hölls i Åggelby under byskollärare Richard Lindströms ledning. En annan var verksam i Östra Baggböle, där bönderna på Murars och Baggis upplät sina storstugor för detta ändamål. I september 1896 öppnade Åggelby svenska folkskola dörrarna för skolbarnen på orten. Den första lärarinnan var Elvira Nyström, bygdens egen dotter. Bakom initiativet kan anses stå Åggelby gårds dåvarande ägare, godsägare Johan Henrik Eklund. Då skolan 1926 firade sitt 30-års jubileum, hedrade man också herrskapet Eklund genom att avtäcka deras porträtt. Det kan ännu nämnas om denna fest, att festtalet hölls av frk. Hanna Hagbom, och att Gånge Rolf för tillfället hade avfattat en prolog, som upplästes av lärarinnan Mandy Törngren. Elvira Nyström hyllades med rosor i en kristallskål för 30-årig lärargärning. Skolans verksamhet nedlades år 1966 i brist på elever, och skolhuset är numera nedrivet.

En notis från år 1910 berättar om att en ny skola för den första barnundervisningen skulle öppnas i Åggelby med mångåriga lärarinnan fru Nilsson som föreståndarinna. Skolan skulle vara förlagd i dir. Anton Francks villa Arkadia. Ingen känner dock numera till en sådan skola. Redan år 1904 hade nämligen fröken Helmi Wiberg öppnat en kombinerad småskola och lekskola med 3-4 klasser i familjens centralt belägna hus i Åggelby. Helmi Wiberg hade genomgått särskilda lärokurser i Helsingfors och hade i Tyskland studerat barnaundervisning, särskilt de fröbelska metoderna. Skolan var helt privat och hade omkring 30 elever. Den var verksam ända till år 1919.

År 1911 tillkom Åggelby svenska samskola, också den på helt privat initiativ. Bland de aktivaste tillskyndarna räknas handelsman Otto Brandt och överste Sigfrid Colliander. En skolförening bildades; styrelsen bestod av nio personer, som fick i uppdrag att till Hans Kejserliga Majestät i  underdånighet ingå med anhållan om tillstånd att inrätta skola. Genom kejserliga senatens resolution av den 24 januari 1912 erhölls tillstånd för skolan att påbörja verksamheten, och den började i övre våningen av handlanden Otto Brandts villa vid järnvägen.

12 elever gick i skolans första klass det första året; man förfogade över ett klassrum, ett lärarrum och en tambur. Då man hade gymnastiklektion, flyttades pulpeterna till sidorna. Under rasten dansade man ringlekar i tamburen. Följande år tillkom en andra klass och ännu ett år hade man utrymme där, men år 1914 flyttade eleverna till bagarmästare Tauréns hus, som var byggt på 1890-talet. Detta hus hade Taurén uthyrt till fyra prominenta familjer, Lundström, Karell, Sandelin och Sonck, men 1914 bodde där endast skolans föreståndarinna fru Anna Lundström med sin familj. Hon hade också en bokhandel inrymd i huset.

Man har beaktat fru Lundström som skolans grundläggare, och hennes betydelse för skolan och dess utveckling de åtta första åren kan inte skattas högt nog. 

Skolföreningens styrelse blev Åggelby svenska samskolas första direktion. Överste Sigfrid Colliander var dess första ordförande. I längden blev det dock svårt för dessa privatpersoner, som dessutom en efter annan flyttade från orten, att ekonomiskt och administrativt handha skolans skötsel. Man beslöt då att överlåta tillståndet till upprätthållande av skola åt Svensk Förening i Åggelby, som sedan 1908 verkat på orten och vars stadgar var vederbörligen stadfästa av guvernören i Nylands län. Överstyrelsen för skolväsendet i Finland godkände denna överlåtelse medels resolution av den 8 september 1914. Skolan hade redan då kämpat med ekonomiska svårigheter, trots att terminsavgiften 70 mark ansågs vara rätt hög. Mellan åren 1914 – 1921 beviljades skolan anslag av Helsinge kommun. Understöd erhölls även av Svenska Kulturfonden och det första anspråkslösa och tillfälliga statsunderstödet erhölls för läsåret 1918 – 1919. Elevantalet passerade hösten 1919 hundrastrecket och skolan erhöll därefter regelbundet understöd. En understödsförening hade bildats i Åggelby, medlemmarna i den bidrog med 25 mark i året till underhållet av skolan. År 1916 köpte Svensk Förening i Åggelby det hyrda skolhuset jämte c:a en ½ hektars tomt.

Långt flere barn kunde ha gått i samskolan de första åren. Men man var försktig; endel ansåg skolan vara för dyr, andra att den var dålig. Man tog emot alla elever oberoende om de var mera eller mindre begåvade. Också lärarna ansågs vara inkompetenta; den första tiden hade många av dem inte erlagt pedagogisk examen. Men visst var de duktiga ändå. Elever från denna tid minns särskilt ”Sippen” Ullner, som begynte sin mångåriga lärargärning i skolan med att undervisa i ryska språket.

Barnen i Åggelby fortsatte alltså ofta sin skolgång i huvudstaden, där det fanns gamla kända läroverk, och där terminsavgifterna var lägre. Lämpligt åkte man ju tåg till Helsingfors för endast 37,50 per år. Då den första femte klassen erhöll avgångsbetyg, bestod den enbart av åtta kvinnliga elever.

Skolans föreståndarinna mellan 1911 – 1919 var fru Anna Lundström. Hon efterträddes av fru Anni Brandt-Warén 1919 – 1920, fröken Maria Hartell 1920 – 1921, lektor Valter Kranck var föreståndare 1921 – 1924. Professor Karl Bruhn var rektor 1924 – 1933, professor Lennart Simons 1933 – 1941, fil. mag. Hjalmar Blomqvist 1941 – 1970 ( t.f. 1939 – 1941 ), fil. mag. Seidi Wasz 1970 – 1973 och fil. mag. Stina Ringbom 1973 – 1980.

År 1927 blev Åggelby svenska samskola ett 8-klassigt läroverk med studentexamensrätt. Elever anlände från orter längs stambanan norrom Åggelby och då privatägda elevhem upprättades på orten, kunde ungdomar från bl.a. Karis och Pargas i väster och Nykarleby i norr, genomföra sin skolgång i läroverket. Fr.o.m. 1920 arbetade under ett antal år också en förberedande skola i förening med samskolan.

Det gamla trähuset genomgick år 1930 sin första stora ombyggnad och skolan fick då gymanstik- och festsal. Klassrummens antal utökades. Då elevantalet dock under efterkrigsåren växte, förenades den gamla byggnade år 1958 med en nytillbygd flygel, ritad av arkitekt C. Tandefelt. Tillbyggnaden inrymde ny fest- och gymnastiksal med tidsenliga tvätt- och duschrum, medan den gamla festsalen ombyggdes till klassrum och rymligare matsal. Då det trots denna förstoring ansågs, att skolan fortsättningsvis led av utrymmesbrist, närmast då vad specialsalar angick, spändes bågen ännu en gång och en ny flygelbyggnad stod färdig år 1963. Tillsammans skulle de tre delarna ge tillräckligt med utrymme åt skolan, som då elevantalet var som störst, samlade 511 ungdomar i sitt hägn.

Den 15 mars 1969 totalförstördes skolans äldsta del av en häftig eldsvåda, tydligen antänd av en pyroman. I branden förlorade skolans vaktmästare och städerskor alla sina ägodelar. Rektorskansliet med skolans och Svensk Förenings arkiv, skolans hela bibliotek och alla apparater blev lågornas rov. 

Men också utan denna förödande eldsvåda var det otroligt svårt att hålla ekonomin flytande. Elevantalet hade sjunkit hela tiden och var år 1977 nere i 170. Svensk Förening, som fortfarande hade ansvaret för skolan, kämpade tappert för dess existens. Någon annan verksamhet hade man inte tid till. Styrelsemötesprotokollen från denna tid förtäljer endast om banklån och amorteringar.

Vid sidan om föreningen stod den år 1946 bildade Åggelby svenska samskolas kamratförening och år 1960 grundade Hem och Skola. Trots ett stort intresse och mycket arbete var det dock svårt även för dem att räcka skolan en hjälpande hand. Då sedan den nya skolreformen stadfästes, och de flesta privata lärdomsskolorna i Finland upplöstes, gick också Åggelby svenska samskola samma öde till mötes.

Våren 1977 sjöngs ”Sjung om studentens lyckliga dar” för sista gången i skolans festsal. De då inskrivna eleverna fick gå kvar i skolhuset till år 1980, men på betyget stod redan då Åshöjdens gymnasium. År 1980 flyttade alla elever till det nya skolhuset i Vallgård. Skolans rektor, fil. mag. Stina Ringbom utnämndes till rektor i Åshöjdens gymnasium.

Tomt blev det inte i de gamla skolsalarna. Mellersta Nylands Yrkesskola är verksam där i dag och har t.o.m. låtit uppföra tidsenliga utrymmen för sin praktiska verksamhet. Och det är vi glada för.

Britta Holmlund

Källor:
ÅSS 25-års historik
Brages Urklippsverk
Uppgifter av Greta Ahlfors


Torsdagsklubben

Fortsättningskriget var äntligen slut hösten 1944. Vilken underbar nyhet var det inte, då radion den 24 oktober meddelade, att mörkläggning inte mera var nödvändig. Med en nyväckt framtidstro vågade man tänka på att samlas och ha det trevligt med varandra.

Torsdagen den 16 november 1944 samlades sex flickor i samskolans matsal. Tre syskonpar var vi, nämligen Sigge och Maggie Kari, Inga och Heidi Winqvist, Britta och Inga Warén. Skall vi bilda en ungdomsförening var frågan för dagen. Det var början till Torsdagsklubben.

Vi fick se vår dröm växa ut och bli en levande, varm rörelse, som samlade oss efterkrigsungdomar till både skämt och allvar. Vi såg vår förening fira sitt 5-årsjubileum, och riktigt långt till 10-årsjubileet var det inte heller. Men så uppslukades verksamheten av – ja, vad var det egentligen? Stommen i klubben började åldras och yngre klubbare såg vi inte till. Något stort åstadkom vi kanske inte, men vi hade fyllt en uppgift, den, att ge våra hemkomna, unga krigare en möjjlighet att återvända till ungdomens eget normala vardagsliv med allt det ljusa och positiva, som därtill hör. Klubben hade också en annan värdefull uppgift. Under den tid den existerade, stiftades åtta hjonelag blnad de egna medlemmarna.

Inte tror jag vi i början riktigt visste vad vi skulle ta oss till. Men vi skrev in oss i Helsinge – Tusby Ungdomsförbund, Nylands svenska ungdomsförbund och Svenska Upplysningsbyrån. Och så var vi då en kulturell förening med allt det ansvar, som därtill hör. Inte för det, inom andra föreningar viskades det nog – kan en sådan där Torsdagsklubb kallas kulturell, den lägger nog mera an på sina maskerader än på vanlig, hederlig studiecirkelverksamhet. Och visst hade vi diskussioner på vårt program; det gick hett till ibland och det var svårt att få muntur. Och visst läste vi engelska och sjöng litet körsång, men när vi klubbare nu efteråt minns våra verksamhetsår, då stiger nog revyerna och allt det arbete vi la ner på dem fram ur sina gömställen. Vi skrev dem själv, vi spelade dem, vi turnerade med dem och vi älskade dem. Den första, Nyårsrevyn, var så väldigt snäll, men så gick den också bara en gång över tiljorna. Ett äktenskap förde den dock med säkerhet med sig, och det var ju inte så illa. Drömrevyn och Radiorevyn, dem uppförde vi så många gånger, att det är svårt att minnas hur många det var. Inte minns vi heller alla scener, på vilka vi gästspelade med dem. Radiorevyn hade en kolossalt lång mellanridå, som vi alltid måste släpa på. Den hade harpolekare och kosackkör – Volga, Volga, krasnaja gurka - . Den gav sportnytt, - där japanen Tekikökiva satte nytt världsrekord i längddykning. Han dök i går morse kl. 8 och har inte kommit upp än. Och i väderleksrapporten sjönk barometern stadigt, och hade snart nått källaren.

Drömrevyn åkte ända till Norrtälje med ordinarie drömmaren Kurre förhindrad att medverka och regissör Wollu inhoppad i stället. Wollu, stackaren, hade en sådan rampfeber, att han under en mardrömsscen stänkte en kaskad av svettpärlor över oss andra, då han skakade på huvudet. Och nog minns vi hur det var, då vi före avfärden till Norrtälje under gästregissören Eddie Stenbergs sakkunniga men smått föraktfulla ledning fick en extra skolning. Fyra av oss flickor tågade sakta in mot drömmaren och skulle där som nattens goda féer sekundera John Blund – Robert Hellman i hans aftonsång. ”Stopp där”, ropade herr Stenberg. ”Det är nog bäst att ni står där ni står då ridån går upp. För hur ni än försöker sväva över scenen, så är det ändå som om ni gick med monokängor på fötterna”. Vilken förfärlig kritik.

Drömrevyn i ett vintrigt Vanda föreningshus, där det inte var så gott för hawaiflickorna med sina bara fötter att tänka sig söderhavets sol, då o.n. fötter var blåfrusna på det kalla scengolvet.

Månadsmötena var välbesökta, kanske de inte alltid var så sprittande med förhandlingarnas långa rad, men många tröjor blev stickade av flitiga flickhänder under tiden. Så vankades också något föredrag om musik, någon kompositör eller författare, fåglarna, ja, t.o.m. ett medicinskt anförande om människokroppens konstiga könsfunktioner, också dett hållet av en av oss. Det bästa före dansens början på månadsmötet var väl ändå tidningen, med det finurliga namnet Komposten, vilket var Maggie Karis segrande förslag i tävlingen om tidningens namn. Komposten utkom en gång i månaden, den var handskriven och ofta fick den stackars redaktören bidragen just före uppläsningen. Aldrig kan väl en Torsdagsklubbare glömma följetongen ”Under palmernas skugga” av Anna, som låter hela skolan med Torsdagsklubb och allt av en virvelvind föras till en söderhavsö. Där upplever klubbens medlemmar de mest hårresande äventyr. Men där firar också kamratandan triumfer, klubbens alla sektioner är på vakt och kämpar tappert en för alla och alla för en. Genom SUB fick vi rabatt på teaterbiljetter och sökte oss i stora skaror till Svenska Teatern. Vi besåg Riksdagshuset och vi vandrade på söndagsmornarna på långa sköna länkturer. På fastlagstisdagarna åkte vi antingen slingertåg i Kyrkbacken eller hyrde häst och släde och åkte längre ut mot landet. Vid dessa tillfällen hade vi alltid någon sårad i vår skara, åtminstone befanns många ha blåmärken. Våra avslutningar om våren var ljusa och fyllda av sång. Våra julfester var också allsångsbetonade, men slutade oftast nog i ett vildare tempo, utom den gången, då grannhuset brann ner, och vi fick släcka våra egna julljus och skynda till hjälp.

Massor av programaftnar arrangerade vi. Det var förutom i skolan, i Söderveckoski, Kervo, Dickursby, Vanda, Snappertuna, där vi höll på att svälta ihjäl, samt på underbara Emsalö, där det alltid var fagert och vårgrönt, då vi kom. Oftast var det ju revyn, som utgjorde huvudprogrammet på våra turnéer, men t.ex. i Bennäs, Pedersöre kunde vi med en handfull medlemmar anordna ett helaftonsprogram. I samband med den resan gavs det oss också möjlighet att uppträda för patienterna på Östanlid sanatorium i Jakobstad. Vi uppträdde på festsalens scen, men vårt program gick via högtalare till alla patientrum. Det var då som alltid angenämt att uppträda på sjukhus, en tacksammare publik kan man inte få.

Ja, så deltog vi i Nylands svenska ungdomsförbunds teaterdagar i Balders lokal, en gång gästregisserade av Nanny Westerlund. Vi anordnade också skojiga barnfester i samskolan, vem minns inte Anne-Maj Lindstedt som Micki Mus, förföljd av den stora stygga vargen, allt på den gamla festsalens sviktande, slamrande scen. Det är svårt att glömma barnens förtjusning, då Micki Mus var med i ringlekarna, hon borde ha haft många armar den gången.

Vi var också i tillfälle att ge egna radioprogrm, också de i NSU:s regi. För dem fick vi en liten hacka t.o.m. Vi gästade också våra vänföreningar, den i vårt tycke högtidliga AV:s sällskapskrets och vår jämnåriga vän Bomben, mot vilken vi ofta hade tävlingar á la VI SOM VET MEST. Jag minns att vi en gång tävlade om vem som känner bäst till Helsingfors, och Bombarna tyckte vi var otidiga, då vi frågade om de vet var Mosskulturföreningens lokal finns. Ja, visst var vi städat kulturella vid sådana gästspel, men det hindrade inte att både Bomben och AV:s sällskapskrets med förtjusning tog emot inbjudningarna till våra beryktade maskerader. Välbesökta var de, maskeraderna, och livligt gick det till. Det fanns kanske för mycket flaskor och kilju för en skolas värdighet, men vi råkade aldrig i polisens klor, och det var ju gott och väl. Av de lyckade maskeraddräkterna minns man kanske bäst Kurres påhitt. En gång uppträdde han som gökur och en annan som flicka, så han gick obehindrat in och ut i damrummet den kvällen.

I en förening med så många medlemmar, som vi hade, finns det alltid sådana, som vill vara verksamma, vara lokomotiv så att säga. Där finns också alltid tomma vagnar, de, som inte vill åta sig så mycket. Hos oss i Torsdagsklubben fanns det kanske inte så många overksamma medlemmar, detta tack vare revyerna, som ju slukade en myckenhet av artister och scenhjälp. Och så hade vi också en massa sektioner. Det var förplägnadssektionen på kökssidan, friluftssektionen, som arrangerade utfärderna, programsektionen och Kompostens redaktion. En oppositionsstyrelse hade vi t.o.m. en gång, men det blev litet för tungt, opposition fanns det ju alltid  gott om ändå. Men belysningsmästare, materialförvaltare och bibliotekarie var ju viktiga vakanser. Dessutom bytte vi ofta ordförande, och det var ju också ett program för sig. När man ser tillbaka, finner man systemet ganska gott, ty det fanns säkert inte någon, som inte någon gång hade fått ta ett ansvar.

Då vi började vår verksamhet och skulle ut för att värva medlemmar, hade vi ingen dupliceringsmaskin till hands. Vi beslöt att gå ut tillsammans så många vi då var, knacka på, där vi visste om att det fanns svensk ungdom och så framföra vårt ärende.

Hur det nu kom sig, kanske var det fult väder så där i november, men då lilla jag kom till mötesplatsen, fanns där bara en ung man, som jag sett första gången på klubbens föregående möte. Vi hörde båda till de blyga, men vi gick nu ändå och såg kanske inte så helt övertygande ut, då vi framförde vårt ärende. I alla fall spred sig ryktet om vår Torsdagsklubb, och många var vi, då vi samlades och stämde upp vår egen signaturmelodi till tonerna av Jaromir Weiwodas bömiska polka (noterna nedan) (text Britta )

Ifrån kojor, ifrån gränder
ända ner till Vandas stränder
vi på torsdagskvällen vandra
för att träffa få varandra.
Gamla skolan, i ditt sköte
håller vi vårt torsdagsmöte
och intressen har vi många
och diskussioner bra.

Den, som teater gärna spela vill,
den, som för dansens skull ej kan stå still,
den, som vill läsa i en bok
på rymd och tid ej bliver klok.
Kom då till oss, tillsammans skall det gå,
på livsproblemen skall vi lösning få,
kom med uti vårt glada gäng,
och sjung vår egen slutrefräng:

     I Torsdagsklubben, glömmer vi vardagen grå.
     Sorg och bekymmer utanför dörren får stå.
     Ute i världen makten och äran de slåss.
     Gott humör och barnasinne
     Trivas blott hos oss...”

Britta Holmlund f. Warén


- - - - -